{Swedish} En man som heter Ove - Fredrik Backman

Ni kommer att gråta och skratta samtidigt!

För fans av: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - Jonas Jonasson
Publicerades: 2012
ISBN: 9175031744
Sidor: 348
Goodreads

Baksidestext: Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom "bitter" och "grannarnas skräck". Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt!

Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv bara minns den.

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

 

Mening
Cover: Den passar (som Min mormor hälsar och säger förlåts cover) perfekt till boken. På botten ser man till och med alla saker som han försöker ta livet av sig. Saaben och katten får förstås inte saknas.

Innehåll: Jag hade inte läst boken än när jag såg filmen, men jag hade den reden på min bokhylla. Två år sen köpte jag boken tillsammans med Min mormor hälsar och säger förlåt vid flygplatsen därför att jag hade några kronor kvar och jag hörde att de var bra. Alltså dåligt var båda inte, men i En man som heter Oves fall tyckte jag bättre om filmen.

Ove har aldrig haft det lätt i livet. Han kom från en fattig familj, förlorade sina föräldrar och sitt hus, sen sitt jobb och när han äntligen hade Sonja, blev det inte lättare ändå. Man skulle tro nu att boken är ledsam och tråkig. Jo, det är det också, men det finns också mycket som man kan skratta om. Boken har någon slags komedi. Det är bara så som livet är ibland.

Speciellt i filmen påminde Ove mig mycket om min farfar, som också dog en kort tid efter min farmor. Det fick mig ännu mer att gråta. Jag tror att det är sant vad de säger: Kvinnor överlever deras män, men män kan inte leva utan deras kvinnor.

Stil: Här skulle man inte förvänta sig lätt underhållningslitteratur. Boken får en att fundera mycket om livet och döden. Jag tycker att boken är bra som det är, men för mig fanns det för mycket prat om bilar och det var ganska långtråkig när han bråkade med sina grannar.

Jag är inte säkert om jag vill läsa fler av Fredrik Backmans böcker. Kanske om jag hamnar på en svensk flygplats med några kronor kvar...

Min slutsats: Bättre än Min mormor hälsar och säger förlåt. Definitivt värd att läsa!

Min värdering: 3/5 knappar

{Swedish} Röd måne - Elisabet Nemert

Om häxor och drottningar...

För fans av: Outlander - Diana Gabaldon
Publicerades: 2013
ISBN: 9789187319891
Sidor: 385
Goodreads

Baksidestext: Månen lyser flammande röd den frostiga höstnatten. Året är 1626 och Ingrid Ingemarsdotter rider i sporrskräck mot sitt hem, gården Näs nära Skokloster. Röd måne är ett djävulstecken, ett lockrop från den onde själv. Då vill man vara inomhus om man är rädd om sin själs salighet.
Plötsligt bryts tystnaden av hjärtslitande gråt och trots sin oro stannar Ingrid till vid vägkanten. Där finner hon ett övergivet nyfött flickebarn. Ingrid förstår att en olycklig kvinna har tvingats lämna barnet åt sitt öde och hon tar med sig flickan hem. Trots efterforskningar i bygden lyckas man inte hitta modern och ryktet går att hon är trollens bortbyting. Men Ingrid tar henne som sin egen dotter och döper henne till Indra.

Ingrid som är läkekvinna skänker Indra all sin kunskap om de olika växternas botande egenskaper och redan som liten hjälper Indra sin mor i arbetet med de sjuka som söker hjälp. När Ingrid upptäckter att Indra har läkande händer måste det förbli en hemlighet.
När häxjakten sprider sig över landet drabbas även Skokloster och Indra tvingas fly till Stockholm.

Röd måne är en romantisk och fängslande roman om livet i 1600-talets Sverige, om drottning Kristina och den jämnåriga Indra och om hur ödet låter deras vägar korsas.

Mening
Cover: Den är helt okej, men - som jag sa förut - jag tycker inte om böcker med ansiktena på dem. Dessutom är Indra ett barn i första hälften av boken. Vilket hus ska det där i bakgrunden vara? Näs? Indras hus i Stockholm? I alla fall ingenting som jag hade föreställd mig. Och vad är det med slaktfältet där nere? Det finns ju knappt två kapitel i boken som utspelar sig där. Allt som allt är det för många grejer på covern.

Innehåll: Boken fick jag redan två år sedan, jag valde den ut ur flera andra böcker. Delvis därför att de andra böcker tycktes inte vara min smak och delvis därför att baksidestexten tilldrog sig mitt intresse. Och kanske var det också covern, men bara lite. Som sagt, det passar inte perfekt till innehållet.
Jag har absolut ingen aning varför det tog mig så länge att faktiskt läsa den. Det fanns bara alltid andra böcker som såg mer spännande ut. Jag ångrar inte att jag valde den ur alla böcker, för jag njöt ganska mycket av den.

Det pågår så många saker här. Det finns kärlek, häxor, spänning, till och med drottning Kristina dök upp ibland. Hon är en väldigt fascinerande historisk personlighet och jag skulle gärna ha läst mer om henne. Jag tycker att författarinnan beskrev hennes karaktär ganska passande. Med säkerhet har hon gjort mycket efterforskning. Det var också en bra jämförelse mellan drottningen, som har så många privilegier, och en ung kvinna som kämpar hårt i livet.

Stil: Boken är i allmänhet bra skriven, men ibland är det inte särskilt spännande. Om häxor har jag läst mer uppskakande böcker. Ingenstans står det var Indras mysteriösa krafter kommer ifrån och om det finns fler som också har liknande krafter. Jag hade gärna haft en förklaring.

Indra var ingen dålig huvudkaraktär, men det fanns så mycket som hände till henne bara på slump. Det gör boken lite mindre trovärdig.
Jag gillade ändå att det fanns så många starka kvinnor här. Det var bara så plötsligt att Eva dök upp, Indra litade på henne utan tvivel och Eva tog ansvar om henne utan att tänka. Det är en av dessa slump.
Indra ville inte ge upp hennes självständighet och när han (jag har helt ärligt talat glömt hans namn) frågade henne, om hon ville gifta sig med honom, visste jag inte hur jag skulle ha bestämt mig.

Indras historia drar sig över många år (kanske 25 eller nånting) och allt skulle inte ha passat in i bara en bok. Ändå var det synd att berättelsen hoppar över viktiga händelser. Till exempel, hur det gick till att hon började ett förhållande med den där adliga unga mannen (hans namn har jag också redan glömt).

Min slutsats: En ganska fin historisk novell med lite fantasy.

Min värdering: 4/5 knappar

{German} Feuerrot - Nina Blazon

Die Hexenjagd ist eröffnet!

Für Fans von: Grave Mercy - Robin LaFevers
Veröffentlichung: 2016
ISBN: 3473401331
Seiten: 512
Goodreads

Klappentext: Ein mysteriöser Gast kommt ins Haus des Ravensburger Kaufmannes Humpis. Schon am ersten Tag flirtet Lucio mit der schönen Magd Magdalene. Doch er ist ihr nicht geheuer, in seinen Bernsteinaugen lodert ein gefährliches Feuer. Ihre Ahnung soll sie nicht täuschen: Als sie nicht auf Lucios Verführungskünste hereinfällt, nennt er sie eine Hexe. In Zeiten der Inquisition kommt dies einem Todesurteil gleich ...

 

Meinung
Cover: Dass ich kein Fan von Gesichtern auf Covern bin, habe ich ja schon oft gesagt. Es ist nur so, dass es das falsche Gesicht ist. Elisabeth hat rote Haare, okay, aber ich hatte eher das Gefühl, dass Madda die Hauptfigur ist. Klar, Elisabeth ist auch eine sehr wichtige Figur und wir lesen viel aus ihrer Perspektive, aber dann müsste auch Beno auf das Cover. Außerdem geht es im Klappentext nur um Madda.

Inhalt: Geschichten über die Zeit der Hexenverfolgung gibt es wie Sand am Meer. Aber wenn ihr nur eine davon lest, dann muss es diese sein!
Wir befinden uns im mittelalterlichen Ravensburg, das von Unwettern und Unglück heimgesucht wurde und in dieser Situation ist es natürlich einfach, das auf Hexen und Dämonen zu schieben. Da kommt der Inquisitor Heinrich Kramer genau richtig. Geschickt spielt er seine Spielchen und schafft es so, dass eine Frau nach der anderen als Hexe angeklagt und verurteilt wird, um dann hingerichtet zu werden. Zugegeben, bei den anderen Frauen ist es zunächst wirklich schwer zu sagen, ob sie unschuldig sind oder nicht.

Aus Maddas Perspektive sieht die Sache schon anders aus. Sie ist eine einfache Bedienstete, die Niemandem etwas Böses will. Sie ist aber auch selbstbewusst und will von keinem Mann abhängig sein. Von Lucio Malaspani, dem schönen Italiener, lässt sie sich nicht umgarnen, denn sie durchschaut ihn - im Gegensatz zu den meisten Mitgliedern der Familie Humpis. Elisabeth ist ihm völlig verfallen, aber Beno ahnt, dass etwas faul ist.

Während der ersten Hälfte des Romans fragt man sich ständig, wann Madda denn nun angeklagt wird und vor allem warum. Dann zieht sich die Schlinge plötzlich zu. Während des Prozesses sieht man die bisherigen Ereignisse aus einem anderen Licht. Auf einmal kommen all die kleinen, verdächtigen Dinge zu Tage, die Madda schlecht dastehen lassen, obwohl sie nichts Böses gewollt hatte.
Beim Lesen wird einem bewusst, wie einfach es damals war, eine Frau als Hexe anzuklagen. Die Obrigkeit musste nur ein bisschen in die Handlungen der Verdächtigen hineininterpretieren und schon glauben plötzlich alle möglichen Leute etwas Verdächtiges gesehen zu haben. Das hat mir mehrere Gänsehautmomente beschert.

Schreibstil: Wie immer schreibt Nina Blazon so, dass man einfach nicht aufhören kann zu lesen. Erst dachte ich, ich würde ewig für diesen Wälzer brauchen. Es ist immerhin ein historischer Roman mit über 500 Seiten und so ein Hardcover kann ich nicht für Unterwegs einstecken. Aber man sollte sich wirklich nicht vom Genre oder der Länge abschrecken lassen, denn dieses Buch hat nichts von der Schwere, die da oft üblich ist.

Es wimmelt auch nicht vor veralteten Begriffen und obwohl es ein Glossar gibt, musste ich kaum etwas nachschlagen. Die Sprache war schlicht, aber nicht zu modern. Die Dialoge waren auf den Punkt gebracht und ich hatte das Gefühl, jede Figur hatte ihre eigene Stimme. Auch die verschiedenen Perspektiven haben sich gut unterschieden, wobei Nina Blazon das in Der Winter der schwarzen Rosen geradezu perfektioniert hat. Im Vergleich zu Der Kuss der Russalka, auch ein historischer Roman, wird deutlich, dass sie riesengroße Fortschritte gemacht hat. Aber gut, zwischen den beiden Büchern liegen auch mehr als zehn Jahre.

Das Buch war spannend, es gab Intrigen und Geheimnisse, ich habe mehr als einmal entsetzt die Luft angehalten und mitgefiebert bis zur allerletzten Seite. Was will man mehr?
Das Erzähltempo passt wirklich genau, nicht zu schnell, nicht zu langsam, aber auch das kennt man von Nina Blazon. Außerdem war die Handlung stimmig und logisch, gekrönt wird sie von einem runden Abschluss, der einfach keine Wünsche offen lässt.

Mein Fazit: Ich habe lange gesucht, aber ich kann wirklich keine Makel finden! Außer das Cover vielleicht, aber dafür kann die Autorin nichts (;

Meine Bewertung: 5/5 Knöpfe

{Swedish} Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman

En anmärkningsvärd flicka och hennes egensinnig mormor

För fans av: En man som heter Ove - Fredrik Backman
Publicerades: 2013
ISBN: 9137140558
Sidor: 447
Goodreads

Baksidestext: Elsa är sju år och annorlunda. Mormor är sjuttiosju år och galen. Stå-naken-på-balkongen-och-skjuta-med-paintballgevär-på-män-som-vill-prata-om-Jesus-galen. Men hon är också Elsas bästa, och enda, vän.

Så när Elsa strax innan mormor dör får en serie brev, där mormor ber människor hon gjort illa om ursäkt, blir det början på det största äventyret. Det leder till en trappuppgång fylld av fyllon, monster, kamphundar och helt vanliga kärringar, men också sanningen om en mormor olik alla andra.

Min mormor hälsar och säger förlåt berättas med lika stort hjärta som komisk träffsäkerhet. Om livet, döden och en av de viktigaste mänskliga rättigheter som finns: Rätten att få vara annorlunda.

Mening
Cover: Bilden passar perfekt till titeln och innehållet. Det finns många saker som dukar upp i berättelsen: Gryffindor halsduken, breven, Vännens fotspår... Jag är faktiskt ganska förtjust i den.

Innehåll: Jag gillade Elsa och mormorn redan i första kapitlet. Baksidestexten säger redan allt. Elsa är inte som andra barn i sin ålder, hon är mycket smartare och vuxnare. Det finns nästan inget ämne som hon har inte kollat upp på Wikipedia och dessutom är hon en stor Harry Potter fan (därför har hon alltid sin Gryffindor halsduk på sig). Klart att jag gillade henne. Hon påminde mig mycket om mig själv när jag var ett barn. Jag var en jättestor besserwisser (okej, det är jag fortfarande...) men jag hade ingen Wikipedia.
Hennes mormor är inte heller som jämnåriga. I hennes ålder sitter de flesta kanske bara hemma och sticka tröjor osv. åt deras barnbarn (mitt dröm!). Men hon tänker inte sitta stilla och har alltid tokiga idéer i huvudet. Nej, det blir säkert inte långtråkig med henne. Hon är Elsas bästa vän och hjälper henne genom svåra tider. Hon vet alltid hor hon kan uppmuntra Elsa. Jag var ganska förstört när hon dog.

Tyvärr blev berättelsen efter hennes död lite långtråkig. Det handlade bara om hennes brev (ja, det antydas i titeln, men ändå) och om andra boende i huset. De var också roliga ibland, men jag brydde mig inte så mycket om den. Speciellt Vännen och Monstern.

Stil: Författarens skrivstil är bra, men ingenting speciellt. Ibland tyckte jag att några scener var för utdragna. Till exempel berättelser om landet-nästan-vaken. De störde läsflöden och jag hoppade nästan över dem. Ändå tycker jag att det var söt att Elsas mormor hittade på så många berättelser och en hel värld. Kanske var hon bara galen och fantiserade om detta. Hur som helst. Hennes fantasihistoria kunde ha varit lite kortare.

Det var intressant att ser världen igenom ett barns ögon en gång till. Det fanns mycket i vuxenlivet som kändes löjligt ur Elsas synhåll. Jag fick att inse att hon har faktiskt rätt. Förstås var det överdriven i boken och de andra som bor i huset är ganska stereotypisk, men det fick mig att tänka.

Min slutsats: En jättefin novell som får en att gråta och skratta.

Min värdering: 3/5 knappar

{English} The Book Thief - Markus Zusak

A book about the power of words.

For fans of: The Wave - Morton Rhue, The Diary of Anne Frank
Publication: 2005
ISBN: 0552773891
Pages: 554
Goodreads

Blurb: HERE IS A SMALL FACT:
YOU ARE GOING TO DIE.
1939. Nazi Germany. The country is holding its breath. Death has never been busier.

Liesel, a nine-year-old girl, is living with her foster family on Himmel Street. Her parents have been taken away to a concentration camp. Liesel steals books. This is her story and the story of the inhabitants of her street when the bombs begin to fall.

SOME MORE IMPORTANT INFORMATION:
THIS NOVEL IS NARRATED BY DEATH.

It's a small story, about:
a girl
an accordionist
some fanatical Germans
a Jewish fist fighter
and quite a lot of thievery.

ANOTHER THING YOU SHOULD KNOW:
DEATH WILL VISIT THE BOOK THIEF THREE TIMES.

Opinion
Cover: I'm very well aware that there are many different editions of this book available, but this is the one I've got. I like that it's very simple and the drawing matches the story. It's just not very pretty alltogether, but I guess it wasn't supposed to.

Content: I'm not the biggest fan of stories set in Nazi Germany during WWII. I'm actually not the biggest fan of books with war as the main part at all. All that fighting, death and suffering really isn't my cup of tea. But Markus Zusak really surprised me.

Reading about it in Death's perspective was fascinating. It feels all so real and logical. Yes, you actually begin to understand death. It sounds weird, but read it for yourself! You'll come to the same conclusion.

Liesl is so adorable. And even in the hardest times, she still has hope left in her heart and so much love. She sees the world with her naive eyes, which was very interesting. I really liked her as a character and totally understood why she stole those books. If I was in her situation, I would have done it too.
The other characters are very well-written too. They might seem a bit flat and stereotypical at first, but they brake out of it, eventually. They really grew very dear to me, especially Liesl's foster parents.

Writing Style: I'm not sure if Markus Zusak really speaks German or if he had someone help him. In about 95% of the cases, he used the german words or sentences correctly. However, there were some words that weren't correctly inflected, instead they were used like english words.
What annoyed me was that after every german sentence, the english translation came right away. Let's put it that way: You either speak German and have to read everything twice. Or you don't speak German and the words are only there for the aesthetic. Either way annoying and also not very logical. Because why would the caracters sometimes speak German and then only English? This is what it looks like to me.
It would have been okay if the author had only done that every now and then.
Still, the words he uses are so beautiful. His writing style is very poetic and he catches the beauty of words in here.

After having heard so much good about The Book Thief, I had to see it myself. As much as I enjoyed it, I didn't love it as much as others did. Maybe something's wrong with me, but it didn't touch me in the same way, it seems.

My conclusion: Anyways, prepare to cry.

My rating: 4/5 Buttons

{Swedish} Odinsbarn (Korpringarna #1) - Siri Pettersen

Helt unik och fängslande!

Svensk översättningen från Norska.

För fans av: nordisk mytologi
Publicerades: 2013
ISBN13: 9789132164859
Sidor: 662
Goodreads

Baksidestext: Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.

Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna ...

Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna, en spektakulär fantasyberättelse med rötter i den nordiska mytologin och är den första av tre böcker i serien Korpringarna. Det är en episk och våldsam uppgörelse med främlingsrädsla, blind tro och ärelystnad. Boken har blivit en sensationell succé i hemlandet Norge där den hyllats för sin originalitet, sitt språk och sin intrig.

Mening
Cover: Jag tycker inte så mycket om den därför att bilden ser lite äckligt ut. Den påminner först mer om en skräcknovell. Men på andra sidan passar det verkligen bra till innehållet. Trots allt gillar jag att det står i centrumet och allt annat är ganska rätt och slätt.

Innehåll: Rätt från början blev jag ganska fascinerad av världen som Siri Pettersen har byggd. Det är tydligt att hon fick mycket inspiration av den nordiska mytologin (och alla som känner mig vet att jag tycker om det). Men det finns också så mycket här som är ganska unikt. Hon måste ha investerad mycket tid i detta.

Hirka är en bra huvudperson, jag gillade henne verkligen och är ganska nyfiken hur hennes historia kommer att fortsätta. Det är helt klart från början att hon är ett odinsbarn, men det blev dock ganska spännande när de andra fann ut vad hon egentligen är.
Det finns så många orättvisheter mot henne i boken. Oftast tyckte jag bara synd om henne. Allt hon ville var bara att leva i samhället, att vara en bra person och att hjälpa andra. Hennes "adoptivfar" älskade henne så mycket, det syntes verkligen. Han var en lika osjälvisk person som Hirka, fast han verkade att inte tycka så mycket om folk.

Jag visste att nånting var fel med rådet redan från början. Det är oftast så i fantasy genren. Men jag tyckte ändå om hur författarinnan satte detta i verket. Urd var en intressant karaktär, precis som Ilume och Ramoja.

Stil: Siri Pettersen berättar på ett spännandet sätt, men efter ungefär 60 sidor blev jag tvungen att låta boken ligga ett tag. Det var bara så att den svenska utgavan som jag äger är en stor pocketbok och ganska tjock. Jag kunde inte ta boken med mig så ofta som jag ville, tyvärr. Dessutom läste jag boken för min MA uppsats och för detta måste jag antecknar mycket och använda post-its och läsa boken i lugn och fred. När jag äntligen fick mer tid att läsa den hemma, dröjde det ändå ganska länge tills jag avslutade den. Det vill säga, berättelsen är spännande, men man behöver mycket tid för  hela boken.

Jag kan inte säga så mycket om språkstilen därför att jag läste den svenska översättningen. Jag kan faktisk läsa norska men det tar jättelänge, så om jag hade gjort det vore jag ännu inte färdig med boken. Men svenska är inte så långt bort från norska, alltså finns det förmodligen ingen stor skillnad.

Min slutsats: Nästa gången jag kommer till Sverige ska jag i alla fall köpa del 2 och 3 i serien! Vad synd att boken har inte än blivit översättad till fler språk som engelska eller tyska. Jag är helt säkert att det skulle bli en ännu större succé!

Min värdering: 4/5 knappar

{German} Ewigkeitsgefüge - Laura Labas

Ein Urban-Fantasy-Roman, der besser sein könnte.

Für Fans von: City of Bones - Cassandra Clare, Angelfall - Susan Ee
Veröffentlichung: 2017
ISBN: 3959912978
Seiten: 310
Goodreads

Klappentext: »Er war ein Gott, der keiner sein wollte.«

In Arden Creek ist nichts so, wie es scheint. Wer des Nachts durch die Straßen wandert, findet sich schon bald in der tödlichen Umarmung eines Mordenox wieder. Eine Kreatur, die mit ledrigen schwarzen Flügeln vom Himmel hinabstürzt und ihre Zähne in das zarte Fleisch ihrer Opfer senkt.
Lydia Prescott gehört zu einem Clan, der um diese Gefahr weiß. Als Somna ist sie dazu in der Lage, die Wandlung von Menschen zu Mordenox zu verhindern. Obwohl ihre Gabe so wichtig ist, ist sie noch nicht bereit, sie einzusetzen.
Dann aber wird ihr Clan beinahe vollständig ausgelöscht und sie muss lernen, sich selbst zu vertrauen. Gejagt von ihrem Feind und hin- und hergerissen zwischen den verschiedenen Mächten in der Stadt, kämpft sie darum, ihre eigenen Entscheidungen zu treffen und ihre Bestimmung zu erfüllen.

Meinung
Cover: Das Cover gefällt mir, wie die meisten von diesem Verlag, wirklich ausgesprochen gut. Was der Ausschnitt der Astronomischen Uhr in Prag da soll, verstehe ich aber nicht. Die Geschichte spielt nicht in Prag, noch hat sie etwas mit Prag oder der Uhr zu tun.

Inhalt: Der Plot hat mich leider überhaupt nicht interessiert. Da war kein Mitfiebern, keine großen Überraschungen und nur sehr wenig Originalität. Vielleicht lese ich einfach zu viel im Urban Fantasy Genre, weshalb es mir vorkommt, als hätte ich das alles schon mal irgendwo gesehen.

Die Charaktere sind mir nicht gerade sympathisch und die Charaktere, die unsympathisch sein sollen, sind einfach schlecht gemacht. Es sind Bösewichte vom Typ Ich-bin-böse-weil-ich-böse-bin.
Gleich am Anfang werden ein Haufen Charaktere vorgestellt, nur damit sie im nächsten Kapitel umgebracht werden oder spätestens ein paar Kapitel darauf sterben.
Ace und Tristan konnte ich zwischendurch nur schlecht auseinanderhalten. Wahrscheinlich, weil sie beide perfekt aussehen und perfekt sind und mir das große Kotzen bei der Vorstellung kommt.

Bei den Büchern vom Drachenmond Verlag geht es mir meistens so, dass ich die Idee mag und der Anfang ganz gut ist, aber dann geht es steil bergab. Hier war es so, dass mich die Geschichte von Beginn an nicht mitgerissen hat. Sie ist zumindest nicht schlimmer geworden.
Das erste Kapitel ist voll von Info-Dumping und hätte es die Übersicht auf der ersten Seite nicht gegeben, wäre das ganze Buch sehr verwirrend.
Zwischendurch habe ich mich gefragt, ob wirklich drei verschiedene Organisationen notwendig sind, noch dazu, wenn sie so schlecht vernetzt sind. Lydia stellt immer wieder fest, wie wenig sie über die anderen Organisationen (hab ihre Namen schon vergessen) weiß, sodass ich mich frage, was sie überhaupt weiß. Oft raucht ihr der Schädel (das steht wirklich mehrmals so im Buch) bei den einfachsten Erklärungen.

Schreibstil: Die Autorin hat einen eher mittelmäßigen Schreibstil und daran könnte sie wirklich arbeiten. Sie muss noch lernen, wie man Spannung aufbaut und eine Geschichte interessant erzählt. Dann wird es auch für den Leser angenehmer.
Außerdem scheint mir das Lektorat und Korrektorat nicht sonderlich genau gewesen sein. Da gibt es ganze Absätze, die schöner formuliert sein könnten und Tippfehler findet man auch ständig.

Für meinen Geschmack gab es hier viel zu viele Strichpunkte, fast in jedem Kapitel einen. Eigentlich sollte man diese vermeiden, vor allem in Prosa-Texten. Aber ich weiß, manche Leute fühlen sich besonders intelligent, wenn sie Strichpunkte verwenden. Nur sollte man dann auch wissen, wie das richtig geht. Was auf Laura Labas nicht zutrifft.

Mein Fazit: Uninteressanter Plot und langweilige Charaktere.

Meine Bewertung: 3/5 Knöpfe